tilhöra en ringa portion innestängd nafta, som med kolsyregasen helt mekaniskt afdunstar, då de ställen blottas, i hvilka den förut varit innestängd.
Jernanalysen har på en sort tackjern blifvit slutad. Det bestod, utom jern, af manganes, talkjord, kiseljord och lerjord, samt graphit, hvars vigt jag icke kunnat bestämma. Jordarterna tilhöra icke jernet mekaniskt, utan de ingrediera deri såsom metaller. Det går ej synnerligen svårt at i stybbhärd reducera dem med kol och jern och få en legering af jern med jordmetall. Jag har fått flera sådana men ännu ej hunnit examinera mer än legeringen med kiseljordens basis. — De äro af två sorter. Den ena af rent jern och kiselbasen, den andra af dessa båda med kol. — Den förra är ganska smidig och mjuk, förändras obetydligt i luften och löses med häftighet i syror. Är syran utspädd, så återstår en kiselkula af jernregulusens form och storlek, och om den är concentrerad, så uplöses en stor del af kiseljorden och gelatinerar under afdunstning. — Den sednare löses i högsta måtto trögt, äfven i kokande kungsvatten, och efter regulus återstår et svart, metallglänsande skelett, som ytterst långsamt förstöres i eld och lemnar en rödagtig kiseljord. Den är, som man lätt kan föreställa sig, icke smidig.
Davy har skickat mig sin afhandling om jordarternas analys. Han har decomponerat dem alla, ehuru det gått trögt, och han har egentligen icke kunnat samla metallregulus af andra än de alkaliska jordarterna; af de egentliga decomponerades zirkonjorden lättast. Jag skickade honom tilbaka litet cerium til reductionsförsök. — Med ammoniakmetallen har han icke kommit längre än vi; oagtadt han decomponerat detta alkali äfven utom el[ektriska] stapelns åtgärd, med tilhjelp af kalibasis. Med tilhjelp deraf har han också trott sig finna syre i väte, i qväfve, i demant, i svafvel och i fosfor.
Detta är allt nytt för i dag. Politiskt nytt får Brukspatron från bättre underrättade.[1]
