ej funnit ensam, men den gula från Långbanshyttan är just .
Jag har just nu slutat mit opus öfver blåsröret. Det torde blifva tryckt til månadens slut. Det innehåller blåsrörsförsök öfver alla mineralogiska species, med undantag af 3 eller 4, som jag aldrig kunnat förskaffa mig. Åtskilliga curieusa saker hafva visat sig under dessa försök, och många fossiliers sammansättning har visat sig vara helt annan, än man trott. T. ex. v. Born’s Wasserbleysilber är tellurbunden vismut, Fischer’s calait eller John’s turkos, den nemligen som skulle vara lerjordshydrat, är phosphorsyrad lerjord, Haarkies är icke gediegen nickel utan svafvelbunden nickel o. s. v.
Jag vet ej, om jag förut omtalat, huru phosphorsyran uptäckes för blåsröret. Man uplöser profvet i smält boraxsyra och insticker deri en bit fin ståltråd, hvars längd har glasperlans diameter, och ger god eld. Phosphorsyran reduceras, och phosphorbundet jern bildas och smälter. Dock lyckas det ej, om phosphorsyrehalten är så liten som 5 à 6 procent, ty då blir det så litet ph[osphorbundet] jern, at man ej får rätt på det.
Almroth håller på at analysera Laumontiten. Hans första analys har gått något drumligt til väga, men efter alla anledningar är den identisk med mjölzeolith, eller skiljer den sig derifrån endast genom någon olikhet i vattenhalten.
Rose har vid en analys af Salit funnit at det vid Sala finnes tvenne til utseende lika Saliter, af hvilka den ene är men den andre är et magnesia silicat med nästan ingen kalk. Denne smälter ej för blåsröret.
