92
gift med greve Johan Henrik Tawast. Hon avled den 16 januari 1821, och brevet torde vara skrivet kort tid efteråt, alltså antagligen i slutet av januari s. å.
83. Berzelius blev kommendör av Vasaorden den 28 januari 1821. Hisinger hade vid denna tidpunkt ännu icke erhållit någon ordensutmärkelse, oaktat Berzelius i sådant syfte synes hava lagt sig ut till hans förmån.
84. Vid Lindbo kalkbrott i Västanfors socken, Västmanland, förekomma två slag av granater, en mörk och en ljus med väsentligt olika sammansättning. Här avses den mörka. Hisingers i brevet anförda analys finnes, i den form Berzelius här uträknat densamma, offentliggjord i K. V. A. Handl. 1821, s. 367. Jfr även Bz. Å. b. 1821, s. 121.
85. Jfr brev 41.
86. I originalbrevet står 1822, men då Berzelius här omtalar både sin resa till Carlsbad, som ägde rum sommaren 1822, och ett snart tillstundande riksmöte, vilket ej kan avse annat än 1823 års riksdag, är det tydligt, att här föreligger en — för övrigt hos Berzelius ej ovanlig — feldatering.
87. Hisinger donerade den 2 januari 1823 sin stora, till omkring 2,000 nummer uppgående mineralsamling till Riksmuseet, vars mineralogiska avdelning härigenom kan sägas ha blivit grundlagd.
88. Vetenskapsakademiens gamla, av något över 700 stuffer bestående mineralsamling genomgicks 1822 och 1823 under Berzelii ledning av akademiens ledamot bergsrådet Broling och den ovan nämnde notarien von Zweigbergk. »Det mesta var av den natur att utan skada kunna bortkastas.» Bz. Sb. ant. s. 148.
89. Christian Andreas von Zipser (1783—1864), skolföreståndare i Neusohl i Ungarn.
90. Olof Espling (1751—1821) disputerade pro gradu »De usu mineralium in architectura», præs. profess. Lostbom, Uppsala 1782; blev sedermera physices et logices lector vid Strängnäs gymnasium och slutligen kyrkoherde i Svennevads församling av Strängnäs stift. Se Strengnas stifts herdaminne af K. A. Hagström, IV, Strängnäs 1901, s. 275.