författarskap var en för sin tid verkligt framstående vetenskapsman, har man ingen anledning att betvivla. Samtidens enhälliga vittnesmål torde i detta avseende icke kunna jävas.
Alla äro ense om att han var en ovanligt kunskapsrik man. Redan i unga år hunnen till höjden av sin tids naturvetenskapliga vetande, bevarade han ända in i sena ålderdomen förmågan icke mindre än lusten att följa med forskningens oavlåtliga framsteg.
Lika litet lärer kunna nekas, att han själv riktade kunskapsförrådet med nya rön och iakttagelser av stort värde. Särskilt synes han hava varit i besittning av en outtömlig uppfinningsförmåga, när det gällde att för laboratoriebruk konstruera ändamålsenliga apparater och redskap eller utfinna praktiska arbetsmetoder. Hans laboratorium i Falun var på sin tid det utan jämförelse bäst utrustade i Sverige och väckte även resande utlänningars beundran.[1] Till och med Berzelius, som själv var en laboratorieteknikens mästare, fann sig under sina tidigare arbetsår mer än en gång föranlåten att anlita Gahns hjälp för operationer, dem hans egen anspråkslösa utrustning icke tillstadde honom att utföra i Stockholm.
Alla, som närmare lärt känna Gahn, och framför allt alla vetenskapsmän, med vilka han under sitt långa liv kommit i beröring i egenskap av »medarbetare, väckare, rådgivare eller granskare», kunde icke nog beklaga, att han aldrig gav sig tid att »nog sorgfälligt i skrift förvara sin erfarenhet och sina åsikter». Väl förde han anteckningar över sina försök, men vanligen så knapphändigt, att han själv efter någon tids förlopp ofta hade svårt att utreda deras betydelse. Under sådana omständigheter kunde det svårligen undvikas, att en del av hans iakttagelser och uppfinningar gingo förlorade för eftervärlden. Många blevo dock bevarade därigenom att de upptecknades av andra och sålunda medelbart kommo forskningen till godo. Särskilt Berzelius har i detta avseende
- ↑ Det inköptes efter hans död jämte hans gårdar av staten, som därmed lade grunden till Falu bergsskola.
