säga starkare vind, ty den fortfor alltid att vara västlig, och sjögången öktes, i mån som vi vände oss mer i söder, sedan vi passerat udden af Jutland. Jag mådde emellertid ganska väl och kände med förundran, att en tämmeligen allvarsam gungning ej på min förut så vattenskräckta mage gjorde någon obehaglig verkan. Detta stärkte mitt mod till den grad, att det nästan gick till öfvermod. Måndagsmorgonen ville jag stiga upp, men skeppet krängde något starkt, och jag hann ej få mer än en strumpa på, förrän jag måste tillbaka i min koj, där en våldsam benägenhet att kräkas nödgade mig att gapa öfver en liten rund postlinsmöbel, hvars välbekanta namn i hastigheten undfaller mig. Men längre kom det icke. Sedan jag legat en stund, kände jag icke mer något illamående. Hofmarskalken Löfvensköld och jag förblefvo i sängen hela dagen. Gref L. var ömsom ute på däck, men för det mesta i sin koj. Det blåste groft och regnade. Farkosten gick nästan hela dagen 8 ½ engelska mil i timmen, d. ä. 1 ⅓ svensk mil. Nio engelska mil är det högsta hon kan gå. All aptit hade flytt, men hela dagen fördrefs med prat. Gref L. var ganska munter och syntes icke det minsta känna af sjögången. Den fattiga engelsmannen låg beständigt med ansiktet i postlinsmöbeln, ur hvars botten ljudet af hans bemödanden återskallade med en vämjelig ihålighet.
Tisdagen var vädret vackrare, solsken och mindre häftig, men något förmånligare vind. Den hade gått i nordväst. Skeppet gick hela dagen emellan 6 och 7 ½ engelska mil i timmen. Jag passerade min tid på däck, väl icke sjuk men utan all matlust. Onsdagen var vinden i SSW. Skeppet gick 5 till 6 engelska mil i timmen. Jag kunde hela dagen vara på däck och sparade icke kaptenens äggförråd, ty det gick ännu trögt att förtära någonting, som icke kunde sväljas, just som det kom i munnen… Om aftonen kring kl. 7 fingo vi sikte af land och befunno oss midt för Yarmouth, d. ä. omkring 10 à 12 svenska mil nordligare, än vi med bättre vind hade bort kunna komma.
