måltiden berättade man oss, att en paketbåt anlände från Holland med 19 passagerare, hvilka i anseende därtill, att vi upptagit de sista rummen i värdshuset, måste i en stor sal tillbringa sin natt sittande. En stor vederkvickelse, sedan man i några dagar mått illa och hvarken ätit eller sofvit — Allting sker här med en viss hög grad af respekt för den resande och efter antagna bruk, som från Englands ena ända till den andra öfverallt äro desamma och lika samvetsgrant iakttagas. Värden själf i skor och strumpor och vanligen i full dress, såsom man i England kallar det, bär in soppskålen och ställer den på bordet, hvarefter två, tre till fyra uppassare, alla elegant klädda, framsätta hvar sitt fat. Värden frågar nu, hvad man befaller till dryck, och går bort. En uppassare, kallad waiter, blir kvar. Min första dryckesomsorg var sodavatten, hvaraf jag med hjärtlig fägnad slukade ett glas. Man har nu lagt bort det myckna alkalit däri, och något däraf, som blef kvarstående i glaset, hade efter en stund förlorat all smak, så att jag skulle nästan tro, att det ej innehåller mer någon soda. Jag ämnar undersöka detta vid någon ledig stund. — Jag behöfver ej tillägga till denna dags historia, att man sofver roligare i land emellan lakan än i ett på den mångstormbrusiga böljans rygg vaggadt skepp emellan filtar.
Fredagsmorgonen den 1 aug.64 kl. 8 reste vi, gref L. och jag, i gref L:s vagn, förespänd af fyra posthästar, till London. Resan gick med en betydlig skyndsamhet och alltid mer än en svensk mil i timmen. En långvarig torka har här på den kultiverade jorden frambragt dylika svåra verkningar som i Sverige. Den engelska sköna grönskan var förbytt i grått, blandadt med gulgrönt. Alla med bondbönor planterade fält voro fullkomligt utdöda och plantorna svartnade och torra. Hvetet däremot var härligt, kort i halmen, men ganska rikt i axen; man hade redan skurit mycket däraf och skar det, så fort man hann, på sidorna
