— Vi fingo icke se det så mycket berömda kapellet, som undergick en hufvudsaklig reparation. Gudstjänsten hölls nu i en stor sal midt emot kapellet. Där stod den likvagn, på hvilken Nelsons lik fördes till grafven. Den föreställde ett linjeskepp och var för öfrigt såsom vanligt betäckt af en himmel med fjäderbuskar.
Vi hoppades få se observatorium, men hr Pond, som förestår det, var i London. Vi togo en så kallad stagecoach och återvände till London, där vi dinerade hos baron Stjerneld i sällskap med en polsk gref Klapocki och en fransk gref Caraman, sekreterare vid franska ambassaden. Efter slutad måltid foro vi till Italienska operan. Där gafs Don Giovanni, som likväl var halfliden, då vi kommo. Madame Mainvielle, som spelat några gånger i Stockholm, var Zerlina, och en italienare, som jag ej vet namn på, spelte don Giovannis roll. Utom att madame Mainvielle sjöng bättre än fru Casagli, gick pjäsen i det hela sämre än hos oss till gref Löwenhjelms stora förnöjelse.67 Man hade uteslutit åtskilligt, t. ex. don Giovannis air, då han narrar Mazetto och distribuerar vakten. Det är roligt att se, huru smaken i olika länder är olika. Vid den visserligen i alla länder anstötliga enleveringen af Zerlina går det hos oss tämmeligen naturligt och sannolikt till, och en beskedlig fru sade en gång: »Hvad gör det, de få ju icke vara så länge i fred, innan folk kommer!» I England åter skriker Zerlina på teatern i flera repriser, innan musiken tillåter det, och som hon kommer till kulissen, är Mazetto efter och för in henne, och därpå följer en scen emellan don Giovanni och drängen, som icke synes kunna hafva någon del i äfventyret. Däremot då don Giovanni ger sin supé, som slutas så olyckligt, så har han ej mindre än åtta glädjenymfer till bords med sig. Det ville jag väl se, om våra ärbara Stockholmsfruar skulle tåla. Statyen lämnar slutligen don Giovanni åt furier, som taga honom ned i afgrunden, och går själf bort.
