då hon fick se oss, samt tillkännagaf med den yttersta häftighet sin önskan, att vi skulle komma närmare. Hon hade mörka kläder men bar en hvit natthufva. Jag har aldrig sett någonting så rysligt som denna figur.
Slutligen skall jag säga några ord om det sätt, hvarpå detta hus eldas. Man har sedan några år tillbaka i England infört det värmningssätt att i en särskild ugn upphetta luft och låta denna varma luft sedan gå upp i rummen. Detta går så till, att i souterrainen har man en af tackjärn gjuten ugn, i hvilken stenkol brinner hela dygnet och som däraf ganska starkt upphettas. Denna ugn omgifves utikring af ett tackjärnsöfverdrag, som lämnar emellan sig och ugnen emellan 2 och 3 tums spatium; till detta tackjärnsöfverdrag går en tackjärnstrumma utifrån och inleder kall luft till detta spatium kring ugnens utsida, hvilken luft där upphettas och, då den blir varm, uppstiger genom en fyrkantig tackjärnstrumma genom husets alla våningar. Denaa trumma, kunde jag tycka, hade på ena sidan 3 kvarter och på den andra ½ aln. Den var i hvart rum genombruten för att släppa in den varma luften. Genombrytningen föreställde dels löfverk, dels små rutor o. s. v. Man hade i hvar ward af 140 fots längd 2 sådana, och föreståndaren sade mig, att man förtiden vinter utan svårighet behöll temperaturen i rummen emellan 16 och 20 grader och att det öfversta rummet aldrig var mer än en grad svalare än det nedersta, oaktadt de fingo den varma luften från samma tackjärnstrumma. Man hade i början ej fått så varmt, emedan man sök kvarhålla den redan värmda luften i rummet så väl, att tilloppet af den uppvärmda luften från trumman därigenom förminskades. Detta värmningssätt ger rummet mer värme, än man vintertiden har i de boningsrum, där stenkolsbrasan brinner hela dagen, och därtill kommer, att det engelska eldningssättet medför en så stor förlust af värme, att hvaije särskild af dessa ugnar nu ej drager stort mera stenkol, än en enda eldstad skulle hafva fordrat.
