en pantomimbalett, kallad La Peyrouse. Denne La Peyrouse kommer från ett skeppsbrott och får med sig en kista, hvari han har en smörask, en bössa och ett par pistoler. Han fångar en markatta, som han dresserar till mer förstånd, än han själf har. Han blir af vildarne fängslad, skjuten o. s. v. men alltid frälst af markattan. Han bygger hus, bor på ön i åtta år, sedan han befästat sig mot vildarne. Hans hustru kommer med ett barn; får efter många högst orimliga äfventyr rätt på honom. En indianska blir svartsjuk på hustrun och förråder honom åt indianerna; han skall brännas och står bunden vid en påle, då markattan kommer och ger honom en bössa och två pistoler samt löser bandet. Då offerfesten skall börjas, införas hustrun och barnet att se på. La Peyrouse står kvar likasom bunden men skjuter i detsamma chefen och skrämmer för ett ögonblick vildarne, som dock slutligen öfvermanna honom, då i detsamma besättningen på ett engelskt skepp kommer och massakrerar dem på teatern, som är alldeles full af döda, då ridån går ned.
Orsaken till denna slags pantomimbalett, hvaraf engelska operan hvar afton får en ny, är att från Nordamerika ankommit några af de bredvid de Förenta staterna boende civiliserade amerikanerna af den arbetande eller lägre handlande klassen. Dessa kallas nu true indians och utklädas med sälskinnskläder, stenyxor, sköldar och dylikt och göra under grufliga läten en slags högst otäck, stampande och halfdansande marsch, som skall föreställa de därmed likartade scener, hvilka af reseskildrare berättas och som för dessa indianer äro lika främmande som för oss. Emellertid springer man ganska mycket efter dem och hörer ofta deras ohyggliga krigsskrän härmas i London på gatorna, på vauxhalln o. s. v.
Man har på Englands teatrar sökt härma den s. k. foyern på operan i Paris och inrättat ett eller flera större, väl dekorerade rum, som med ett gemensamt namn kallas the lobby. Den engelska operans lobby föreställde en
