Sida:Berzelius Reseanteckningar 1903.djvu/152

Den här sidan har korrekturlästs
137
12 AUGUSTI.

ingången till kyrkan står hans icke mindre märkvärdige sons, William Pitts, minnesvård med en nära lika smickrande inskrift; den är dock ej så stor, och ofvanpå står Pitts bildstod, fullkomligt lik sitt original. På vänstra sidan om ingången till den afplankning, som utgör den egentliga kyrkan och som är Bath-ordens kapell, är Newtons grafvård med några emblem af de vetenskaper han med så mycken framgång utvidgade eller nyskapade. På minnesvården stå dessa märkvärdiga ord: »Gaudent mortales, tale tantumque exstitisse generis humam decus» (de dödliga glädjas, att en sådan och så stor prydnad för människosläktet har gifvits). Detta är det högsta beröm en dödlig människa någonsin skördat, men det som betyder ännu mer är, att aldrig någon, som vetat hvad Newton var, har tyckt, att det var för mycket. (Om någon galen tysk eller en förledd svensk fosforistisk pojke87 härifrån någonsin gjort ett undantag, så länder det dem, icke Newtons minnesvård, till last.) I Bathordens-kapellet, där riddarnes standar äro uppsatta, likasom jag redan omtalat i Windsors kapell, fattades nu ett standar, det var lord Cochranes. Hans värja var afbruten. Det är samme Cochrane, som dömdes för bedräglig handel med stocks.88

Efter Westminster Abbey besåg jag panoraman i Leicester square. Den föreställde lord Exmouths belägring af Algier.89 Det skall vara alldeles precis likt hvad det föreställer, men nog syntes det ändå, att det var måladt.

Gref Löwenhjelm gaf i dag på sina rum åt härvarande svenskar en ganska utvald middag, där baron Stjerneld, generalkonsul Tottie, hofmarskalken Löfvensköld, hrr Troilius, Sandmark och Arfvedson voro bjudna. Champagnevinet sparades ej, och sedan sällskapet mot kl. 11 tröttnat att dricka, reste vi större delen till vauxhalln, som i dag skulle vara ovanligt grann, emedan det var prinsen-regentens födelsedag. Den var emellertid hvarken animerad eller rolig, och sedan vi gått där och stampat i några timmar, begåfvo vi oss därifrån men hade det

Berzelius, Reseanteckningar.18