alla af olika storlek. I det stora högtidsmåltidsrummet fanns en gyllene tron för lordmayorn själf och midt däremot i andra ändan af rummet under ett halfrundt fönster ett stort hål, nu igenslaget med bräder, hvilket på högtidsdagen öppnas för att därigenom införa en oxstek så stor, att den ej kan med bekvämlighet införas någon annan väg. En trappa upp sågo vi danssalen, som dock ej är så stor som Börssalen i Stockholm, samt lady mayoress‘ sitting-rooms, hvilka hon hade den godheten att lämna, för att vi skulle få se dem, äfvensom hennes sängkammare. Magnificensen i dessa var dock ej annan än vanlig i förmögna hus i allmänhet. I souterrainen sågo vi det vaissellerie, som staden består lordmayorn och som alltid blir kvar i huset. Här voro ganska härliga kredenser, grufliga silfverpunschbålar samt lordmayorns halskedja, svärd och rikt broderade kåpa. Vi gingo sedan in i lordmayorns ämbetsrum, där han i en talrik församling var sysselsatt med att skipa lag och rätt, likväl mer i egenskap af polismästare än af domare. En illa klädd karl och ett dito kvinnfolk examinerades för en stöld af te. Man fann anledning att hålla dem i arrest och låta saken gå till domstol. Karlen sökte begagna ett ögonblicks saknad bevakning och begaf sig helt hastigt på flykten men möttes i dörren af en kraftig knytnäfve, som fattade honom i bröstet och släpade honom inom stängseln. Det sades någon tid efteråt, att mannen blifvit dömd till deportation. Efteråt examinerades ett fruntimmer, som var det otäckaste jag sett, men hon tog det partiet att icke öppna munnen, så att man hvarken fick veta hvad hon hette eller hvar hon bodde.
Från Mansion house foro vi till Guildhall, en stor öppen salong, som stundom tjänat till större möten och hvari nu Aldermen‘s court hålles. Den är märkvärdig för tre magnifika monumenter, huggna i hvit marmor, af lord Chatham, William Pitt och mr Beckford92 (en namnkunnig talare och som flere gånger varit lordmayor). I
