buden. Taylor var ej hemma, men hans homme d'affaires viste oss en termolampa, hvilken Taylor inrättat för att upplysa en fabrik, som af honom drifves. Denna termolampa skiljer sig från de vanliga däri, att brännmaterialet är olja af den sämsta och minst dyra sorten, som droppvis insläppes i ett uppglödgadt rum, där den förvandlas i gas, hvilken sedan tvättas och ledes på samma sätt som vanligt. Man påstod, att det skulle vara hushållning, hvilket jag omöjligt kan begripa, då en engelsk pint olja ger 11 vanliga Argandslågor i en timme eller en låga i 11 timmar. Jag kan icke förstå annat, än att intresset på inrättningen, kolen, som brännas upp, och tillsynen tillsamman skola öfverstiga skillnaden i priset på god och dålig olja.
Oaktadt vi saknade Taylors introduktion på bryggeriet, så vandrade vi ändå dit, träffade verkets föreståndare, en mr Richardson, som likt större delen af Londons fabrikanter hade en liten kemisk kännedom och som på grund af denna hade den godheten att uppoffra hela två timmar för att visa mig porterbryggeriet. Vi genomgingo hela operationen från början till slutet, utan att Richardson syntes lägga någon förbehållsamhet däri. Han förde oss först upp till gröpkvarnen, som låg öfverst i huset och drifves af en ångmaskin. Den består af tvenne släta tackjärnsvalsar, emellan hvilka maltkornen pressas och plattas ut, så att den yttre hinnan på kornet spricker. Men det rifves för öfrigt icke sönder såsom på våra gröpkvarnar; därigenom blir ganska litet eller nästan intet mjölformigt, och då sötman likaväl utsuges, sedan kornet är krossadt, så får man vörten lättare klar, och den rinner fortare af. Det krossade maltet emottages af ett litet maskineri, äfven drifvet af ångmaskinen, som lyfter det upp till högre belägna förvaringsrum, hvarur det sedan vid bryggningen genom en lucka direkt nedfälles i karen. Maltet är af tvenne slag, vanligt och brändt; han lät frambära af bägge sorterna: ingendera liknade våra maltsorter till utseende,
