hvilket förmodligen härrörde därifrån, att man får groningsprocessen att gå jämnare och stoppar den, innan den hunnit så långt som hos oss. Det var nästan ingen skillnad emellan utseendet af maltet och vanligt korn. Det brända maltet hade något grånat inuti och smakade likt brändt bröd men hade undergått den hårdare torkningen fullkomligt jämnt, och ingen del däraf var synbart bränd. I våningen därunder står mäskkaret. Vissa proportioner brändt och obrändt malt afvägas och nedsläppas dit. Bottnen är betäckt först med halm och sedan med ett bräde fullt af små hål. På detta bräde faller maltet, hvarefter kokhett vatten pågjutes. Omrörningen sker med ett maskineri. Midti karet står en järnstång med två armar, som gå nära karets brädd och på hvilka sitter ett maskineri med träkammar, som gå oupphörligt upp och ned, under det armarna gå omkring, så att vörten omskakas i alla direktioner… Kammarna hållas af kedjor, i hvilkas öglor hjulens kuggar taga och vrida således kedjorna oupphörligt omkring sig.
Efter en viss tids dragning är vörten färdig och maltet utlakadt. Då stannar omrörningen, och massan får klarna, hvarefter den klarade vörten aftappas och silas af halmen från maltet. Den ingjutes nu i en stor, fyrkantig järnpanna, som hade efter ögonmått 20 fots längd och 5 fots bredd samt 4 à 5 fots djup; här blandas den nu med humla och kokas i flera timmar, till dess att musten är dragen ur humlan. Kokningen i pannan sker med ångor på det sätt, att järnrör gå från tre särskilda imkokare och lägga sig på bottnen rör vid rör med endast så stora afstånd, som fordras för att kunna skölja ut humlefjällen. Figuren visar rörens läge.
Imkokaren är en high pressure engine, och termometern i tilledningsröret står beständigt kring + 280° Fahr. (= +138° på svenska termometern). Ångorna afkylas i pannan af vätskan, som kokar öfver rören, och det kondenserade, kokheta vattnet utpressas ur rören af de följande
