ligger Dover, på båda sidor omgifvet af höjder. Hamnen är pålad, och nedanför den tvärbranta höjden är en landremsa så bred, att ett par rader hus och tvenne gator kunna fortfara ett stycke. Höjderna på båda sidor om staden äro starkt befästa, och man har genom själfva jordvallen gjort en spiraltrappa med en liten stollgång, så att man från staden kan komma utan omvägar upp i kasernerna och på den befästade höjden. Vi genomvandrade först fästningsverket på ena sidan och sedan på den andra. Fästningen på västra sidan är mycket vidsträcktare än på den östra, och som här är absolut ingen uppväg på land mer än genom Dover och hon dominerar hela trakten, så är här en landstigning af fientliga troppar alldeles omöjlig. På den östra sidan ligga mest bombfria magasiner. Där stå lämningar efter en af Julius Cæsar uppbyggd fästning, och det nuvarande kastellet är icke yngre än sedan William the Conqueror‘s tid. Man ser franska vallen men icke Calais, som ligger längre in i en bukt af stranden.
Vi foro klockan 11 ombord på paketen, som redan lagt litet ut. Man skinnade oss alldeles ofantligt. For gref Löwenhjelms vagns nedsänkande från bron på fartyget tog man 9 rdr b:ko och för sakerna, som alla sutto fastskrufvade på vagnen, 3 samt för transporten af våra personer från stranden till fartyget (ungefär 400 alnar) 1 rdr på person. Vi gjorde några anmärkningar vid denna orimliga dyrhet, då en person, som stod bredvid, anmärkte, att i London var det ännu värre. Jag igenkände genast värden, som vi bott hos där och som ej kände igen mig, och svarade: »Ja, i synnerhet hos min herre, men där hjälpes det med att taga in på lika goda men mindre dyra värdshus.» Detta grep likväl icke mannen stort.
Vi hade frisk vind. Paketbåten var så full af passagerare, att där ej fanns åt mig annan plats att sitta än ett kusksäte af en vagn, som stod på däck, där jag tog min plats och satt rätt bra. Större delen af passagerarne måste stå. I
