blyoxid och så mycket metalliskt silfver, att den lönar smälta på silfver. Du finner lätt, att denna beredningsprocess ej är värre, än att vi kunna åstadkomma den och troligen få den ännu bättre inrättad i afseende på det mekaniska genom Gahns och Eggertz‘ funderingar, och i alla fall tycker jag, att försök borde kunna begynna göras i smått. Vid den fabrik jag såg, hade man begynt med ganska litet; nu var den ofantlig och gör en half million skålpund blyhvitt och 300,000 skålpund mönja om året. Apropos om mönja. Nog bör den bära sig att göra hos oss också. Den där kalcinerugnen i svafvelsyre verket på Gripsholm skulle just passa därtill. Mönjans beredning är ganska enkel. Man kalcinerar renaste engelska bly, mal blyoxiden fin under vatten och ställer den sedan på fyrsidiga järnplåtar i lag af två tums djup i en reverberugn, upphettad till måttlig glödgning, och sedan massan börjat glöda, låter man ugnen med tillslutna luckor långsamt svalna, hvarunder blyoxiden superoxideras till mönja. Jag skickar dig prof af blyhvitten.
… Jag går alla dagar och biter ihop tänderna, att jag ej kan köpa alla instrument och hjälpredor för försök, som jag ser. Men jag köper så mycket jag kan. Af platina låter jag göra mig mycket saker och tänker medtaga ett godt stycke smidig platina för tillfälliga behof.
Jag har nu så fullt att göra att springa i lektionerna, att jag knappt har tid att äta frukost om morgnarna. Jag afhör Brongniart, Vauquelin, Thenard, Gay-Lussac, Orfila och har ännu ej slutat min rund i mineralsamlingarna. Thenard och Gay-Lussac läsa som änglar, det är en ren njutning att höra dem. Vauquelin har en klen röst, men hans adjunkt verkställer försöken med en alldeles utmärkt skicklighet, så att äfven där är ganska mycket att lära. Jag har alltid en särskild stol bredvid professorens, en artighet som mycket generar mig, helst då man ibland med granna fraser citerar saker, som jag gjort. Detta skulle vara tillräckligt att köra mig ifrån
