ducs et princes. Det är kuriöst nog att se detta folk. Skillnaden emellan de förnäma och annat godt folk är i konversationen här alldeles utplånad, titeln prince, comte etc. nyttjas aldrig i tal, om ej personen är frånvarande, och den enda titel jag här hört brukas, är M. le général. Man bär inga utmärkta dekorationer. Pluraliteten har en liten mångfärgad bandstump i knapphålet, och blott löjliga personer hänga på sig en rad af liljan, hederslegion och någon främmande orden. Man är i dessa sällskaper här såsom hos oss allmänt klädd i svart, och långa, vida, svarta pantalonger nyttjas mycket Det är fult, men det är varmt och bekvämt och utgör de smalbentas tröst. Uniformer synas aldrig annat än [vid] festiviteter, men äfven då icke i privata hus.
Hos Cuvier umgås enkannerligen lärda och litteratörer, men som de äro af alla klasser, så ser man där äfven dylika blandningar. Cuvier har en réunion hvar lördagsafton. Det mesta man där träffar är karlar. Jag har rätt roligt där, men Arfvedson får spasmer, hvar gång jag frågar, om han har lust att gå med, ty han vet intet ledsammare, jag vet ej hvarföre, och ändå frågar Cuviers äldsta dotter hvar gång, hvarföre Arfvedson är ond på dem och kommer så sällan dit. Därpå svarar jag alltid, såsom sanningen är, att han är så kär i mademoiselle Mars på Théâtre Français, att han ej står att ryckas ifrån spektaklet.
Rougemont är min bankir. Han har skaffat sig något slags utländskt adelskap och heter Rougemont de Leuwenbourg. Han är en lång, smal karl med högst roliga prinsfasoner. Hans hustru är en tjocker gumma med mage såsom en östgötaprost. Där i sällskapet känner jag vanligtvis ingen, knappt värden och värdinnan, som väl känna mitt ansikte, men visserligen ej veta, hvad jag heter, oftare än de söka upp det i böckerna på kontoret. Här är en gruflig samling af människor af alla slag och från alla världsdelar. Af märkvärdigheter, som jag i går såg hos
