men lågan kommuniceras ej bakåt Jag har här låtit göra mig ett Newmans blåsrör och hoppas kunna visa försöken därmed i lektionerna utan all fara.
Jag var i går i en magnetisk cirkel hos Robert (från Stockholm) och såg hvarjehanda hokus pokus med animala magnetismen. Åtskilligt tillställdt exprés för att skratta åt men också ganska mycket på skarpa allvaret. En fransman, engagerad i ett publikt verk och innehafvande en ansedd plats, magnetiserade sin hustru, en ung och ganska täck spanska. Hon somnade och blef clairvoyante. I detta tillstånd sades hon hafva den talangen att spela écarté så, att ingen kan vinna på henne; nu ville hon icke. Hennes man satte en viss point d'honneur i att för gref Löwenhjelm och mig verifiera hvad han sagt, men frun deklarerade med tämligen bittra termer, att hon ej ville; slutligen fick han det så långt, att hon begynte spela men spelte illa, och hon kastade snart ifrån sig korten och bad mannen väcka sig. Det stack icke otydligt mannens egenkärlek, som ännu en halftimme illfänades att få henne att spela; men hon höll ut. Därpå följde ett handgrepp, som på mig hade en högst obehaglig verkan. På hennes enträgna begäran väckte han henne, men i detsamma hon öppnade ögonen för att vakna och reste sig upp, söfde han henne, under det han ett par gånger sade dormez. Hennes synbara bemödande att hålla sig vaken, det missnöje eller snarare den förargelse hon uttryckte öfver sin mans förhållande det ögonblick hon ännu var halfvaken, hade något helvetiskt; omsider sjönk hon baklänges och sof. Han äflades ännu en halftimme med henne, men hon var högst uppbragt. Nu väckte han henne på allvar. Hon hade i första ögonblicket svårt att stå, emedan ena foten sof, men hon var glad och munter utan tecken till någon återstod af missnöje eller medvetenhet af hvad som förelupit. Var det komedi, så speltes den förträffligt men hade säkert spelats annorlunda i slikt fall, och var det verklighet, så var det ett vedervärdigt sätt att leka med
