pedagogen aldrig kom i fråga, och hvarigenom mitt vistande i Frankrikes hufvudstad ganska säkert blef långt angenämare än någon annans. Gref Löwenhjelm känner konsten att sätta människor i förbindelse på ett sådant sätt, att förbindelsen ej blir en börda, som man vid första tillfälle skulle vilja afskudda sig. Jag kan ej vedergälla honom, men det gör mig ett nöje att minnas, hvad jag har att tacka honom för.
Mina vetenskapliga bekanta hade äfven visat mig ej allenast artighet utan en utmärkt vänskap. Med Thenard, Gay-Lussac, Dulong och Chevreul hade jag lefvat på samma fot som med gamla Uppsalakamrater. Den gamle hedersmannen Berthollet hade i tvenne månader härbärgerat mig i sitt laboratorium på Arcueil, och jag skall alltid behålla i färskt minne dessa patriarkaliskt framlefda veckor. Cuvier och Brongniart hade lofvat att vid min afresa följa med till Fontainebleau-skogen för att där göra en liten geologisk cours. Cuviers göromål såsom statsman gjorde uppskof i resan, till dess han slutligen måste alldeles uppgifva denna idé. Arfvedson och Almroth skulle göra resan med mig. Vi afskickade våra saker med diligensen till Clermont och togo själfva platser i Fontainebleau-vagnen. Brongniart, som nu ensam beledsagade oss till Fontainebleau, visade mig den artigheten att föra mig i sin vagn med fru Brongniart och hans dotter, under det hans son reste med Arfvedson och Almroth i diligensen. Brongniart afhämtade mig i gref Löwenhjelms hotell den 12 juni klockan ½ 11 f. m. Vi dinerade 1 ½ mil från Paris hos Brongniarts svåger, där damerna stannade, hvarefter han och jag fortsatte resan till Melun, där vi kvarblefvo öfver natten. En timme efter oss anlände unge Brongniart med Arfvedson, Almroth, amerikanarne Vanuxem, Keating och Stevenson, italienarne Tommi och Mazzi samt brasilianarn Isle de Fonso. Sällskapet superade tillsamman. Följande morgon gingo de flesta af sällskapet klockan 6 till fots till
