ut att bese stadens märkvärdigheter. Det är en ganska vacker och väl byggd stad. Det märkvärdigaste jag såg, var en grafvård efter duc de Montmorency i kapellet, som tillhör le Collège royal. Vi kvarblefvo enligt föreskriilen för diligensens fart till klockan 12 på natten, så att jag efter slutad promenad hade god tid att hvila, tills man underrättade oss om, att vagnen var förspänd.
Sömnen fortsattes i vagnen till klockan 5 följande morgon, då vi stannade i en by för att ombyta hästar. Kring klockan 10 kommo vi till den lilla staden Aigueperse, där vagnen höll en timma för att ge oss tillfälle att frukostera. Almroth och jag begagnade denna tid att bestiga en höjd ofvanför staden, som vi från vägen sett vara ett stenbrott. Konduktören och postiljonen satte sig väl något emot vår afmarsch, påstående, att vi hade minst en timmes väg dit; men vi drogo åstad och befunno oss efter 11 minuters vandring på stället. En karl, som vi där träffade, förde oss omkring och sade oss, att fordomdags på kullen stod slottet Montpensier, som nu var nedrifvet, emedan stenbrottet försvagade grunden. Man hade härifrån en förträfflig utsikt åt landet rundtomkring. Framför oss i söder låg slätten la Limagne, i öster och väster begränsad af tvenne höga bergsryggar, af hvilka den västra är märkvärdig därföre, att den är en kedja af utbrända vulkaner, där jorden ur sina inälfvor genom några och sjuttio ofantliga gap utspytt nästan hela provinsen Auvergne. Vi sågo där i synnerhet tre höga berg: Puy de Dôme, Mont Dore och sannolikt Puy de [la] Nugère. Det förra af dessa öfverträffade de andra i synbar höjd. — Stenbrotten i denna kulle voro öfverst en ej särdeles mäktig gips och därunder ett lager af kalksten, på sina ställen så genomdragen af bergbeck, att den såg blåaktig ut. Bergbecket satt här och där afskildt i små glänsande delar. Lägre ned fanns ännu gips, men den bröts ej. En lieue i öster om denna kulle hade man ett godt kalkstensbrott, som gaf byggnadssten.
