Till detta ändamål hade hr Guillemain, vår ledsven, hyrt fyra hästar à 3 fr. för dagen. Vi stego upp kl. 5 för att först skilja oss vid det osnygga Hôtel de France och till vår återkomst få ett bättre. Vi hyrde således ett rum på Hôtel de la paix, dit vi läto transportera våra saker. Då vi skulle bege oss å väg, hade mannen, af hvilken vi skulle få hästar, redan hyrt ut dem, men vi hunno få andra inom en timme, så att vi omkring kl. 8 sutto riktigt i sadeln. »Riktigt» vågar jag dock icke säga, ty sedan jag i min ungdom red barbacka för att hjälpa drängarne föra min stjuffaders hästar till vatten, har jag på de sista 25 åren blott två gånger försökt mig i denna verkligt ridderliga öfning, nämligen en gång i Stockholm på en långhalsig, mager häst, som vanligen drog vattentunnan i Wernerska mineralvattensfabriken, och sedan en gång i England, då jag i sällskap med den förträfflige Smithson Tennant i skor och strumpor och med paraply en hel dag genomvandrade trakten af Axbridge. Jag kan ej omtala alla de svårigheter, som föreföllo för att 1:o få vänstra foten upp i sin stegbögel och 2:o att kasta den högra så högt upp i vädret, att den hann riktigt öfver den lilla kappsäck, som var bunden bakom sadeln. Man säger, att allt fordrar handlag, men detta fordrade något mer. Likväl gick det efter några försök lyckligen för sig, sedan Almroth och Arfvedson fått sitt hjärtans nöje öfver min ovighet. Nu bar det af, men min kamel var hvad man här i Frankrike kallar en hel häst, och Arfvedson red på en fröken, som var upptänd af kärlekseld till honom, hvilken omständighet kunnat kosta mig arm eller ben, om ej vår skarpsynthet i så god tid upptäckt, hvad min häst mente med sina icke tvetydiga åtbörder. Jag höll därföre fronten, under det Arfvedson utgjorde arrière-gardet, och på detta sätt gick färden lugnt och stilla, så länge vi icke mötte några ston. Då måste vi krångla oss fram, men den stackars älskaren var lätt lurad.
