och var, oaktadt vattendränkt, mera en lermörja än sankvall. Kratern, hvarur denna lava kommit, är nu en sönderfallen massa och kallas Saut de la pucelle. Jag vet ej, hvilken mö det var, som hoppat härifrån öfver dalen till Tartaret, men det brukas mycket i Frankrike att ge två motstående kullar namn af saut. Så såg jag i sällskap med Gahn i Picardie le Saut du boiteux, som har fått sitt namn däraf, att en hare, förföljd af jägaren, kom på spetsen af en höjd, blesserades där i benet och hoppade ½ fjärdingsväg öfver till ett annat berg, hvarefter han vände sig om och sade till jägaren: »N'est-ce pas que c'est bien sauté pour un boiteux?»
Vi återvände till byn, under det vi gjorde en promenad kring bergens fot. Klockan var ännu icke mer än sju. Det var för bittida att gå till sängs, men våra knän åter för mycket matta för att göra en ytterligare exkursion. Likväl antogo de efter en stund kapitulation och medgåfvo en promenad till ruinerna af slottet i toppen af den i dalen uppstående vulkanen. Vägen dit var någorlunda väl banad, så att det kostade oss mindre möda att gå upp. Slottet var nu den fullkomligaste ruin man kunde se. Dess utsida var likväl ännu till en viss höjd hel. Den hade inga andra fönster än skottgluggar, och all dag hade infallit i rummen genom fönster, som vände sig åt en inuti slottets centrum varande gårdsplan. Här hade alla inväggarna nedstörtat, allt järn och trä var utbrutet, och man såg rummens indelning, kvarsittande spisar och vindeltrappor m. m. Likväl skall det icke vara mera än 80 år, sedan sista ägaren öfvergaf det Det är icke särdeles gammalt. Byggnadssättet utvisar, att det ej kan vara äldre än sedan 1400-talet; några tillbyggnader voro i en ännu modernare stil. Öfver dörren till inre borggården satt ännu första ägarens vapen inhugget. Slottet hade troligen blifvit mest förstördt under revolutionen och äges nu med sin tillhörande jord af biskopen i Clermont. Dylika slott finnas på toppen af många vulkaner i Auvergne; de äro alla utan undantag
