åkdon för vår räkning till S:t Étienne, hvilket å hennes sida väl 20 gånger bekräftades. Vi beställde oss en guide och 4 hästar för att följande dag till häst vidare fortsätta tåget till Vivarais.
Likasom karlarnes kostym redan från Issoire begynt ådraga sig vår uppmärksamhet, så skedde detsamma med kvinnornas i trakten omkring le Puy och sedan hela vägen igenom departementen Haute Loire och Ardèche. De buro nämligen på söndagen svarta kläder och hvit halsduk och på hufvudet ett så kalladt natt-sauté samt därofvanpå en hatt af filt med en ganska liten kulle och stora vida bräm; denna fästades med kullen, så att han låg framåt och något åt höger, och detta bars af alla utom och inom hus. Hvardagarna förblef hufvudbonaden densamma, men klädernas fårg varierade. Se här en liten modell af en Vivarais-flicka. Träskor höra alltid och allestädes till kostymen.
Den 29 juni. Kl. ½ 7 hunno vi ändteligen sitta till häst. Vår guide var en bonde eller bondelik figur, liten och undersätsig till växten, försedd med en trekantig hatt, hvars längd utgjorde en tredjedel af mannens. Äfven här hade man gifvit oss en hingst, hvilken lilla guiden fick rida på. Tåget gick i böljan rätt galant, hästarna voro bättre än dem vi fingo i Clermont och hingsten mera
