kapprockarna för att bevara oss för den kalla, men ej starka blåsten. Vi afstego, såsom jag nämnt, vid biljarden och infördes af värdinnan i köket, hvarifrån en krokig, grufligt stupande trappa förde oss upp i matsalen, som befanns vara ett högst lortigt rum utan tapeter eller rappning, och där smutsens höjd på golfvet ej väl tillät urskilja, om det var af sten eller trä. Trenne sidor af rummet upptogos af långa träbord, sönderskurna i alla bräddar såsom borden i Linköpings och Västerås skolor, men något smutsigare, och längs efter sidorna af hvart bord stodo långa, hvarken raka eller släta bänkar utan ryggstöd och med runda, krokiga tallgrenar till fötter. För oss förnäma resande framsattes stolar. Som vi satt oss och hvar och en utsökt den position, som bäst hvilade dess af ridningen trötta underrede, hörde vi ett grufligt stoj öfver oss af barn, som skuffades och gräto. Efter denna åska kom ett regn, som bestod däri, att ett visst kärl med ett öra blef omkullslaget och dess innehåll genom det otäta taket sökte sig ned i matsalen. Lyckligtvis föll hufvudströmmen så långt ifrån oss, att endast stänkande droppar träffade våra stöflar och långbyxor. Vi fingo tämmeligen snart en ätlig middag; men därvid upptäcktes, att huset ej bestod bordsknifvar, emedan gästerna vanligen föra sina fällknifvar i fickan. Värden bad mycket om ursäkt, men förebar, att bordsknifvar ej brukas. Vi uppdrogo då våra fällknifvar, och spisningen gick för sig. Arfvedson lämnade sin knif kvar för att tjäna någon annan resande till uppbyggelse.
Vi hade ämnat stanna i Pradelles öfver natten, men det vi sett var nog för att bestämma oss att fortsätta resan. Klockan var nu 5; vi hade ridit 6 lieues de pays147 och hade ännu 4 kvar för att komma till ett drägligt värdshus. Början af vägen framställde ingenting anmärkningsvärdt, om ej att sedan Arfvedson märkt förlusten af sin knif, han skickade en bonde till Pradelles för att be värden skicka den till le Puy till vår värdinna. Arfvedson ökade därvid sin
