förlust med de drickspengar han gaf åt bonden. Såsom anmärkningsvärdt förtjänar också omtalas den mängd vedlass vi mötte, förspända med två kor och lassade på infama tvåhjulskärror, som aldrig varit smorda, hvilket frambragte ett gnisslande, som hördes på långa afstånd och som invid lasset blef alldeles odrägligt. Man såg, hvad de arma korna sträfvade för att draga en samling af ris, som en fattigstugukäring skulle hafva dragit på en smord vagn utan stor svårighet.
Mot det att solen skulle gå ned eller just som hon sänkt sig bakom bergen, ankommo vi till les montagnes de Mayrès. Vi hade nu öfverstigit den punkt, som delar Frankrikes vatten, och begynte sänka oss längs efter dem, som falla i Medelhafvet. Landet var här en samling af ofantliga nakna berg med djupa kultiverade dalar, där ingen väg finnes, om den ej muras upp, såsom man bygger hus. Vi följde nu en på detta sätt murad väg, som beständigt sänkte sig i samma grad af stupning och som var uppförd i början nära bergens topp men sedan närmade sig långsamt dalens botten. Som dalen med detsamma sluttade, så gjorde det fulla 2 timmars ridt. Denna promenad var så skön, att det är omöjligt beskrifva den. De ofantliga bergen öfver oss, den djupa dalen långt ned under våra fötter, susningen af floden Ardèche, som vi hörde liksom på afstånd, den sköna, lugna aftonen, dagsljuset, som kämpade med månskenet och däraf slutligen öfvervanns, vägen framför oss, som slingrade sig i hundra bukter lik en hvit strimma kring de brådstörtande bergväggarna, de mångfaldiga vattnen, som tätt bredvid hvarandra rullade sig utför bergen och genom särskildt under vägen byggda brohvalf samlade sig till Ardèche-floden, allt förenade sig till ett högst behagligt intryck. Vi stego af hästarna och ledde dem bakefter oss för att kunna så mycket långvarigare njuta den angenäma aftonen. Nu var dagen slut, och nymånens tända horn lyste oss ensamt. Vi sågo vår väg fullkomligt och föremålen, som
