tid och där inga lämningar af utbrända vulkaners kratrar kunnat finnas; däraf sökte tyska geologer och förnämligast Werner bevisa, att basalten var en trappart, hufvudsakligen innehållande hornblende och fältspat.148 Mot honom har Cordier, författaren till vår itinerär, visat, att basalten ej innehåller hornblende utan augit (pyroxen) och att den pa många ställen finnes blottad ända till sitt underlag, på hvilket den hvilar med en taggig yta. Vi hade redan sett detta med den äldsta basalten, som vi funno vid Rochefort, men hvars krater i urtidens jordhvälfningar gått forlorad. Här sågo vi det åter i en senare formation, som vi längs vägen följde till sitt upphof, en slocknad vulkan, kallad Souliol, från hvars tämmeligen höga och med röd aska rundt om betäckta krater vi följde den utstigande lava-couléen, som på bergets södra sida nedflutit i Alignons flodbädd, öfver hvilken den gick för att kasta sig in i Ardèche-flodens. Här hade den sedan blifvit af senare revolutioner afbruten, tvärt öfver i Alignons bädd och längs efter i Ardèche-dalen, och dess insida stod blottad från toppen ned till sitt underlag, graniten. Beviset för dess vulkaniska upphof stod således klart och ovedersägligt for våra ögon. Vi fortsatte vår väg längs efter Alignon och funno bakom Souliols courant en annan, ännu skönare och i högre och redigare prismer delad courant, hvilken vi nu skulle följa ända upp i kratern af la coupe de Jaujac. Äfven denna hade två lager, det undre hållande större prismer än det öfre, men emellan bada låg ett tre kvarters tjockt hvarf af slagg. Det undre laget hade minst 40 fots mäktighet, det öfre däremot hade säkert ej mer än 8. Vi redo på öfre ytan af lavan, som var plan och bar en ymnig växt af gräs och säd. Den hade i forntiden fyllt dalen till denna höjd, innan senare jordskalf tillskapat den lilla dalen på sidan och bortfört en del af couléen.
Jaujac är en liten bourg, ful och illa byggd, bebodd af uteslutande bondfolk. Vi emottogos således på ett värdshus af alldeles lika art med det i Pradelles. Medan
