vid Firminy, var ett sådant järnverk redan nära att komma i gång.
Vi passerade den hetare tiden af dagen på vårt rum. Kl. 4 kom M. Burdin med tvenne andra lärare vid skolan att hälsa på oss och proponerade oss en promenad till ett annat håll i grannskapet af staden, hvilket vi med tacksamhet antogo. De förde oss först till en stenkolsgrufva, som sedan några år varit i brand och som, oaktadt man sökt mura till alla öppningar, fortfar att brinna. Jorden därofvanpå var ganska het, växterna hade dött, och på alla ställen, där röken framträngde, sublimerade sig salmiak i mängd, här och där blandad med svafvel. Jag upptog af marken en stuff, som innehöll en blandning af salmiakskristaller och anskjutet svafvel, men den gick så lätt sönder, att jag ej kunde förvara den. I ett hus, hvilket åboen måst öfvergifva för hettan och den skarpa salmiakröken, som var mycket blandad med ångor af fri saltsyra, syntes röken nu hafva sin förnämsta utgång; här var också allting hvitpudradt af salmiak. Man var betänkt på att ställa så till, att i detta hus salmiaken kunde uppsamlas och tillgodogöras. — Därifrån förde man oss till ett ställe, där en ofantlig mängd af superba petrifikater förefalla i en mycket glimmerblandad sandsten. Man skulle nästan säga, att hela lagret bestod ej af annat än organiska lämningar. Det besynnerligaste härvid var, att hvart och ett sådant fordom organiskt ting nu var förvandladt i sandsten med inblandningar af gröfre, rullade korn och att barken af växterna syntes vara det enda, som ej blifvit forvandladt; den hade öfvergått till ett smutsigt, brunaktigt ämne, som gjorde, att petrifikaterna lätt skildes åt. Vi afslogo ett stycke af en vattenväxt, som hade minst 7 tums bredd i den större och 2 ½ t. i den mindre diametern. Dess längd var otvifvelaktigt flera fot. Därifrån fortsatte vi promenaden till en närbelägen stenkolsgrufva; men som det var söndag, var här intet arbete i gång. — Hrr Burdin, Thiebaud och Melin gåfvo mig hvar och en några