buller, mer eller mindre starka knäppar, smått rassel af obetydliga fall midt i massan, stundom ofantliga smällar af sprickor eller råkar, som slå sig däri; allt tillkännager, att detta ofantliga berg af is är i rörelse ned mot dalen. Den delen af glacieren, som ligger på själfva planet af dalen, gör sedan ett berg af 400 fots höjd, ett par hundrade famnars längd och kanske något mer än ⅛ mils bredd. Vi återfunno här våra mulåsnor, på hvilka vi fullbordade vårt återtåg till prioréen.
Himmelen hade hela dagen varit betäckt. Under vårt vistande på bergens högre regioner voro vi stundtals alldeles omgifna af molnen, så att vi icke kunde se dalen under oss, men tidtals öppnade sig dessa moln och visade oss ömsom dalen djupt under våra fötter, ömsom de ofantliga isbetäckta fjällen midt emot oss och öfver våra hufvuden, och hvarje glänt igenom denna våta slöja frambragte ett rysligt angenämt intryck. Just som vi hunnit dalen och slutat våra fatiguer, framträdde solen i all sin glans och framställde för vår nästan häpna åsyn le Pic du Dru, vid hvars fot vi så länge uppehållit oss. Höjden af Montanvert var ännu endast vid dess fot, fast den kostat oss två timmar att komma utföre. Småningom öppnade sig skyn mer och mer, och den ännu högre och på allt sätt större Pic Vert framställde sig, bredvid hvilken le Dru såg ut såsom en föga betydlig bergstopp. Så förtar intrycket af den ena storheten intrycket af den andra. Vi hade knappt hunnit till våra mulåsnor, förrän det engelska sällskapet hunnit dalens botten och således nedstigit fortare än vi. Jag förundrar mig mycket öfver dessa damers outtröttlighet. Vi återkommo efter en timmes ridt kl. ½ 4 till värdshuset. Få eftermiddagen anlände ej mindre än nio andra resande, hvaribland flera fruntimmer, som följande dag ämnade göra samma tur som vi. I allmänhet räknar man sju till åtta hundra resande hvart år i månaderna juli, augusti och början af september.
