skyhöga, glänsande bergen, öfver hvilka Montblanc syntes höja sig högre och högre, i mån som vi själfva höjde oss. Vi urskilde här Montblancs trenne spetsar, den lägre le Goûter, som ligger närmast åt Chamouny, därefter 1a bosse du Dromadaire, som höjer sig däröfver, och slutligen le Pic de Montblanc, som är den högsta af alla. Sedan kommo i ordningen närmare till oss le Pic du Dru, le Pic Vert, le Pic d'Argentière etc. Till vänster om dalen låg le Brévent, betydligt lägre än de nämnda bergen, men nu alldeles höljd i moln, och ännu längre till vänster sågo vi öfversta och nedersta tredjedelen af det snöbetäckta fjället le Buet, som af många resande bestiges och som har 9,000 fots höjd, då Montblanc har 14,700 fot. Knappt hade vi begynt nedstiga på andra sidan om Col de Balme, förrän åter Montblanc omgaf sig med täta, ogenomskinliga skyar.
Under det vi uppstego långs åt Arve-floden, bemärkte vi högar af ett svart slam, som man upptagit ur flodbädden. Vår ledsven underrättade oss, att man begagnade det om våren för att strö det på snön, som bättre och hastigare smälter, då detta mörka stoft af solstrålarna upphettas. Det var det första ekonomiska bruk jag sett göras af denna solljusets egenskap.
Från andra sidan af Col de Balme hade vi bort kunna hafva en skön och vidsträckt utsikt, men ett tungt moln hängde öfver kanton Wallis, och vi sågo icke ens foten af det berg, på hvilket vi voro. Vi måste nu sitta af, ty brådstupningen var för mycket brant för att med säkerhet kunna ridas utföre. Efter åtta minuters vandring nedåt träffade vi en herdehydda, där man vanligen frukosterar och betar sina mulåsnor; vi voro nu, sedan öfversta randen af berget, i Schweiz. Snön låg ännu kvar fläcktals på sidorna om hyddan och gaf oss det nöjet att kunna förlusta oss med att kasta snöboll i slutet af juli. Vi frukosterade i fria luften. Herden gaf oss ett ypperligt smör och en förträfflig grädda i stället för mjölk. Efter slutadt mål fortsattes nedstigandet till fots; det var i början ett
