hade presentationen för Davys kamrater i logen, sir John Sebright och hans döttrar, slutats, förrän den sköna duetten »sotto i pini del boschetto» begyntes af Catalani och mistress Dickons. I början syntes mig Catalani ej svara mot hvad jag föreställt mig, men smått efter hand begynte jag tycka, att min rygg gick i vågor, och helt involontärt kramade jag alldeles ihop pjäsen, som jag nyss köpt, utan att jag själf visste något däraf, förrän duetten var slut och en ny scen kom. Man föreställer sig ingenting sådant som Catalanis röst, den utgöres af det största välljud, förenadt med den största förmåga i konst och en sann känsla af den goda smaken. Hon syntes mig vara en fullkomligt god actrice och mankerade icke ett enda ögonblick sin roll, så att hon ibland, då så behöfdes, sprang och sjöng och gjorde därunder sina passaggi lika otvunget; hvilket af den engelska publiken, som kanske i allmänhet har mer känsla för det svåra än för den sanna skönheten, häftigt beklappades. Olyckligtvis hade hon intet sammanhängande stycke mer än: »Deh, vieni o gioia bella» att sjunga, men det blef också sjunget med kraft; jag hör ännu de sista orden: »Ti vo' la fronte incoronar di rose.» — Slutligen kom baletten. Man gaf Aline, reine de Golconde, illa sammansatt och gement dansad. Unge Vestris är numer precis en sådan lurk som Casagli, skuttar som en skrämd bagge högt i vädret och gör åtskilliga tours de force mästerligt; han väcker samma känsla som en lindansare. Ett par jättinnor gjorde honom sällskap. En liten flicka dansade med grace. Vår operabalett var i sin tid mycket bättre. Jag afbidade ej slutet.
5 juli. Söndag. På envoyéen Rehausens invitation reste jag med Engström till den förstnämndes landställe West Wickham, två svenska mil söder om London. — Vi blefvo väl emottagna. Man har beskrifvit fru Rehausen såsom enfaldig och obehaglig. Jag fann henne vara ganska tyst, men hon synes icke vara dum och är dessutom ett
