var att August II, som älskade att svarfva, lät komma ett stort antal mogna pomeransstammar från Italien för att användas till hans träarbeten. Då stammarna kommo, föll det honom in att försöka med några, om de skulle gå till lifs. Det lyckades, och nu sattes alla i lådor och gingo alla fort. De visa ännu efter 120 år inga tecken till décrépitude utan blomma och bära frukt alla år. Sedermera gjorde vi med Blöde en liten promenad åt Brühlska trädgården, en allmän spatsergång på den gamla fästningsvallen, som börjar vid den vackra Elbebron och fortsätter sedan ett ganska långt stycke strömmen uppföre. Vi satte oss här vid ett kaffehus och inhämtade ett glas svagdricka omgifna af Dresdner-familjer, som gjorde på samma sätt. Herrn och frun hade hvar sitt högt glas svagdricka med socker framför sig (det går ett godt halfstop i dessa glas); frun hade sin gärning i hand, och barnen tultade rundt omkring i gräset. Det gaf ett ganska angenämt intryck af borgerlig trefnad.
Den 27 augusti. Vi gjorde på förmiddagen en promenad till den så kallade Grosser Garten, en stor trädgård bredvid Dresden, som utgör den allmänna söndagspromenaden och som vanligen då är alldeles full. Den har midt i ett kungligt lustslott, som inuti ej är möbieradt; men det pryder trädgården. Engelska promenader, kanaler och små vattenfall göra stället ännu angenämare. Det var nu tomt, och vi måste nöja oss med blott den geografiska rekognosceringen. Vi åto middag på invitation af Blöde i Brühlska trädgården tillika med bergsrådet baron Herder och dr Struve. Herder, som nyligen varit i Sverige, talte om sitt vistande där med mycken förtjusning och påstod likasom Gmelin, att han där haft de roligaste ögonblicken i sin lefnad. Vi drucko med en verkligt svensk känsla konungens och kronprinsens skålar. Fru Blöde och tvenne af Blödes barn kommo oss till möte i trädgården; vi gingo sedermera att i deras sällskap bese das
