och utom Lindarna såg man hyrkuskar, som den ene efter den andre for tillbaka från tullen för att längre in i staden hämta andra passagerare till Thiergarten.
Kl. 6 är i Berlin spektakeltimmen. Ridån går gemenligen på slaget upp, man väntar aldrig på någon af de kungliga. Man gaf Die Zauberflöte. Det bästa däri var ett par så kallade gästroller, d, v. s. ett par främmande aktörer, som nu visade sig på berlinska teatern. Den ene, Gerstäcker från Hamburg och vår granne på värdshuset, spelte Tamino; det var en vacker karl, som har en behaglig röst och är en god sångare. Den andre hette Freund, var från Aachen och spelte Papageno. Hans sång var ej oäfven, och han var för öfrigt en ganska god komisk aktör. Pjäsen gick i det hela rätt bra. Prinsessan var sämst. Hon gapade starkt, när hon sjöng, och tungan kom fram öfver tänderna i nederkäken och vek sig öfver dem med spetsen uppåt; det såg högst gement ut, och sången lät ihålig, nästan som hade den kommit från rummet innanför. Dekorationerna voro vackra, men långt efter de parisiska. En scen, som jag ej minnes mig hafva sett hvarken hemma hos oss eller i les Mystéres d'Isis i Paris, gjorde mycken effekt. Det unga paret, som undergår pröfningen hos Zoroaster, föres genom vatten och hjulverk till en trappa, som leder upp i det egyptiska slottet. Då [de] komma till dörren, springer den upp, och de älskande omarma hvarandra, under det på sidan i ögonblicket antändas så kallade indiska eldar, som åskådaren ej ser men som med fullkomligt dagsljus upplysa det hvitklädda paret, hvilket här synes i en alldeles obeskriflig glans. Det varar en eller par minuter: så går ridån ned. Efter spektaklets slut framkallades först Gerstäcker för att handklappas, sedan berlinaren Blume, som spelte Zoroaster, och slutligen Freund.
Den 6 september. Måndag. Vi gjorde visit hos baron Taube, som låg på en soffa med ett oändligen
