Sèvres-postlinet såsom lättsmältare får lättare en glasig yta och således ett jämnare guld. Man påstår, att en Sèvres-pjäs nedsmältes med lätthet i en dylik af berlinskt postlin. Wellingtonska servisen bestod utom af fat och tallrikar af en mängd urnor, platåer, vaser, vinkylare o. d., alla innehållande målningar, som föreställde antingen någon händelse af hans lefnad eller något ställe, som var för honom märkvärdigt, eller någon armékår, som han kommenderat. Till dessa målningar hade man användt de förnämsta artisterna i Berlin, och det som är obegripligt, är att den ej behöft mer än ett års tid för att blifva färdig. Ett bord af 60 stegs längd och 4 stegs bredd var däraf alldeles betäckt, och ändå hade ej faten rum därpå.
Rosenstiel förde oss nu ned i fabriken och visade oss ugnar, både tomma och i brand. Allting var här bättre än i Sèvres-fabriken, ugnarna större, vedåtgången mindre, ordningen som i ett dockskåp. Denna fabrik har Rosenstiel att tacka för sitt närvarande skick. Han har varit dess direktör i 40 år och bragt det så vida, att statskassan har däraf årligen cirka 40 à 50,000 thaler i redbar inkomst utan att någonsin göra några förskotter. Bland dessa inkomster räknas då äfven sådana saker som den Wellingtonska servisen, hvilken aflämnas efter brukspris i stället för reda penningar. Rosenstiel gaf mig en priskurant på de postlinssaker, som här förfärdigas, och min uppmärksamhet vändes i synnerhet åt sådant, som kan nyttjas i kemien. Bland annat fann jag här krantappar af postlin à 1 thaler stycket, af hvilka jag köpte några och hade den förnöjelsen att finna dem fullkomligt lufttäta.
Vi åto middag hos Lobo, som för min skull bjudit Weiss, Erman, Rust, Link, Rudolphi och några flera. Tiden från skymningen till läggdags passerades med gatudrifning, förnämligast under Lindarna i sällskap med Arfvendson och Maule.
