tom, och den egentliga kyrkan är ej annat än ett litet inneslutet kapell i ena ändan af denna ofantliga stenmassa. Alla schöne rariteten man där visar, t. ex. grafkor, hviskningsgalleri, stora klockan, biblioteket, geometriska trappan m. m. äro bara lappri och alldeles icke värda de skillingar de kosta, emedan de intet särdeles uppseende förtjäna. Modellen, huru byggmästaren Wren hade önskat få göra kyrkan, är det enda, som har något stort värde, men äfven detta har den endast för konstkännaren. Däremot är utsikten från öfre och nedre altanen kring den sköna domen af ett alldeles oförlikneligt värde och ersätter fullt hvad man förlorat på att se det andra lapprit. Här ligger London slöjadt i sin rök som cn otydlig karta under fötterna, och ögat fattar på en gång hela denna ofantliga husmassa, där 1,200,000 människor sammanträngt sig och samlat inom en liten fläck hela världens härlighet. Till hvilka betraktelser ger icke denna litenhet anledning. Blott några hundrade trappsteg lägre ned, och jag är i en stad, emellan hvars extremiteter jag knappast hinner gå på tre timmar. Vi hade den nyfikenheten att vandra stegarna uppföre till kulan. Då ändtligen blott en enda liten stege återstod, hände det mig den förtreten, att min mage var något för diger för att komma igenom. Med liten pressning lyckades det likväl att komma emellan, och jag kom ut i spiran. Engström kröp upp i kulan, där han fann säten för tolf personer, hvilka säten likväl hvardera kunde rymma två personer.
Vi gingo från S:t Paul till Brunmarks till middagen, hvarifrån vi först ganska sent återvände, emedan Wellander ditförde på aftonen sin fästmö, fröken Bjerkén, som skulle logera här…
31 juli. Fredag. Jag frukosterade hos E. Davy, hvarefter vi följdes åt till gref Bournon, som visade oss sin mineralsamling. Den är helt vetenskaplig och går till största delen ut på att visa samma minerals mångfaldigt
