sjuklig figur med orakad haka och slarfviga kläder stod där och pumpade oupphörligt, hvarigenom man på en gång skaffade källan ett artificiellt aflopp, sedan man tillstoppat det naturliga, och hade därjämte vatten alltid tillreds för de drickandes räkning. Dessa äro af två klasser, fattiga och rika. De förra servera sig själfva i ett osnyggt rum, där den pumpande står; tre stycken smutsiga tenntappar stå öfver en träho, och några postlinsmuggar hänga därjämte på pinnar. Rummet för rikare är litet men snyggt: en väl klädd och täck flicka satt där och sydde; hennes göromål är att öppna en af ventilerna åt den, som kommer for att dricka. Vattnet är ej så varmt som Bathvattnet och smakar alldeles såsom nära kallnadt rakvatten. Det synes mig icke hålla någon anmärkningsvärd mängd af medicinska beståndsdelar, Olyckligtvis var vår tid så inskränkt, att jag ej hann bese badanstalterna.
7 augusti. Fredag. Jag reste med stagecoachen från Bath kl. 6 om morgonen och anlände till London kl. ½11 om aftonen.
8 augusti. Lördag. Jag gjorde kl. ½12 en visit hos dr Pearson, som emottog mig ganska höfligt. Som han var på vägen att fara ut, bad han mig följa sig i sin vagn. Han förde mig omkring till åtskilliga af sina sjuka; bland andra till en dr Bairde, som hade en besynnerlig nevrosis i händer och fötter. Därefter följdes vi åt på dr Pearsons lasarett, S:t Georgs hospital, strax vid början af Knightsbridge. Lasarettet är godt nog, ehuru ej såsom Londons öfriga sjukhus. Jag tyckte, att Pearson begick med sina sjuka ett fel, som tyskarne kalla »sich etwas zu leicht zu machen», och som det syntes mig, lärer föga godt kunna uträttas med så liten omsorg hos läkaren. Vi följdes åt från hospitalet till en statybildhuggare, som är utmärkt för sin gåfva att träffa likheten. Han var ej hemma,
