VIII
af denna prydnad på själens kalasbord!» Äfven på hofvet vann den märkvärdiga journalen slutligen insteg, dock först efter att hafva undergått vederbörlig gallring — in usum delphini. Det heter nämligen den 1 december: »Andra sändningen af din journal läses nu af prinsen.[1] Grefvinnan Lewenhaupt rekvirerade den af mig för detta ändamål, och efter öfverläggning med Sefström lät jag henne få den. Första sändningen kommer icke dit.» I följande skrifvelser förnyar Palmstedt upprepade gånger sin bön om fortsättning af journalen, t. ex. den 21 december: »Kära du, skrif ännu ett häfte, ty man är alldeles rasande efter dina skämtsamma skrifter, som borde kallas deliciæ Berzelianæ.» Dessa uppmaningar blefvo dock till en tid utan påföljd.
Innan Berzelius och hans följeslagare begåfvo sig till sin slutliga bestämmelseort, uppehöllo de sig några veckor i London, och första afdelningen af den senare dagboken behandlar därför ånyo engelska förhållanden, denna gång sedda mera genom turistens än vetenskapsmannens synglas. Redan under denna tid tyckes Berzelii hälsotillstånd hafva väsentligt förbättrats, och efter ankomsten till Paris tog hans gamla arbetslust snart ånyo ut sin rätt. Likasom han år 1812 i London tillsammans med Marcet experimenterat öfver kolsvaflan, utförde han 1818—1819 i Paris dels en omfattande serie mineralanalyser, dels tillsammans med Dulong den i kemiens historia berömda undersökningen öfver vattnets sammansättning, hvarjämte han studerade samlingar, bevistade föreläsningar, skref uppsatser, ombesörjde öfversättningar af sina tidigare arbeten och idkade flitigt umgänge med de berömdheter
- ↑ Den då nittonårige kronprinsen Oscar.
