Sida:Beskrifning öfver the i Öster-Götland befintelige städer.djvu/18

Then heder, at högst ansedt bli,
För ädel täflan, at bereda
Hwad hälst, som mennisko kan leda,
Til wälmacht, från ett slafweri.

Han swarar strax: jag skal framställa,
O store Drott, hwad tu befalt;
Jag wil i kortthet säga alt,
Hwad för min mening mäst kan gälla.
Jag tiger med en Romersk pracht,
Med Grækers flit, Ægyptens slussar,
Och Babels glants, samt Trojæ bussar,
Men til Yfwerbornas macht.

Then tid man trodt the sällas parker
wor’ på en Ö i Atles Haf,
Tå west’ man ej så noga af,
Om Thule had bebodda marker;
Men se’n the dödelige stält
På böljans falska rygg sin resa,
Tå talte man, til Thules nesa
Om Resar och om grymme fält.

Här bodde man i berg och skogar
Och föddes utaf frukt och jagt,
Man kläddes blott i djurens pragt:
Änn’ Disa ej upfunnit plogar,
At bringa frukt ur jorden sköt:
Dock ändtelig tiden alt uptäcker,
Bland äkta skaran täflan wäcker,
At rikta sig med säd och nöt.

Tå fällas skogar, byggas gårdar,
Och städer: ja på mången ort,
Ther förr man träsk och berg försport
Sylvan mång’ ädla frukter wårdar:
Dock kom snart annan period:
Man sökte rof på yra wågor;
Man förde krig til Länders plågor,
Och flyttad’ från sitt gamla Od.