Min Wän, min Maka såt, min halfwa själ, min ära,
Hwi fölgdes wi ej åt? Skal sorgen mig förtära?
† † †
Det tjente sig ju bäst At jag som förr war Änka
Först skyndade mig hit In under denna sten,
Låt Tig för min skul ej Tin sorg i Grafwen sänka
Ty jag nu hwilar wäl Wid förra Wännens ben
† † †
Men tiden förbida Wid den högra min sida
Är rummet beredt.
In sällhet och gamman Oss själar tilsamman,
Bli ewigt betedt
Under krantsen läses följande:
In under denne sten sig hwila Man och Qwinna,
Här ligga barnen små med then gråhårig år,
Fast än i grafwen man ej annat månde finna
Än mull och torra ben, som wittne therom bär.
Lär häraf wandringsman hwad ända lifwet tager,
Ty Simson bugad' sig för döden äfwenwäl,
Äst du änskönt i dag hög, ädel, qwick och fager
Tör du med aftonen dock se din sidsta qwäll.
Wäl dig bereddan då! Då har du seger wunnit
På lifsens wädjoban; Din gjerning är bekrönt
Förty din sälla själ hon ser sig hafwa hunnit
til sin tros ändamål och blifwit wäl belönt.
Kyrkons twänne Klockor hänga uti Tornet; och är then större ganska gammal, som ses af the på henne befintelige oläsliga Munkstyls bokstäfwer: men then mindre är guten år 1745, och har en sådan påskrift:
När jag kallar, hör mit ljud,
Kom til Kyrkan, bed tin Gud,
At tu rätt hans ord må höra,
Som tin själ kan salig gjöra;
Så har tu rätt warit ther,
När tin wandring sluten är.
Af gamla Minnes-märken är uti Kyrkobods-muren en Runsten, som är aldeles obegripelig och oläslig[1].
- ↑ Se M. Göransons runst. B. p. 257. N. 913.
