ses för den minsta bland våra foglar [1]. Af Talghackor:
Talgoxen (Parus major) eller Muscoviten, hvilken altid utmärker skarp köld eller urväder, när han kommer fram til husen — Tofstitan eller Meshatten (Par. cristatus) som jag sedt smyga sig inuti visthus och äta kött — Blåmesen (P. cæruleus) vacker och dum, högstbegifven på rof, och här nog sällsynt — Svartmesen (P. ater) som håller til godo hvad som förekommer — Entitan (P. palustris) som hushållar bland Enbuskar — Lappmesen (P. caudatus) besynnerlig af sin långa vigglika stjärt, hvarmed den skiljer sig från andra Talghackor eller Titor, och som bygger sit näste af torr måssa aldeles likt en båll. Af Svalor:
Hus-Svalan (Hirundo urbica) som bortsnappar många insecter och maskar, bygger sit fasta bo ytterst vid taklister
- ↑ Utom desse Qvickstjertar finnes äfven Motac. Schoenobänus, Hippolais, Rubetra och Trochilus, hvilka blifvit sedde vid Stäke och Sjöö, enligt en förteckning som Hr. Tengmalm behagat lämna mig öfver Foglar, funne vid nämde sätesgårdar.
