nykomne sälskapet ville ändteligen agera Styckjunkare. Hans manövrer voro af den beskaffenhet, at jag fant nödigt byta om den plats, der jag hittils sutit en tyst åskådare - - I det samma lossades första skottet - - Men hjelp himmel! hvilken scene! Ögonen förbländades af eld och rök. Skrik och jämmer yppades öfver hela däcket — Ack mit ansigte! Ach min nya mössa! voro förfärlige utrop som ökade bestörtningen, så mycket mera, som man icke hade något rätt begrepp om saken.
Vår Styckjunkare hade handteradt den brinnande luntan med sådan behändighet, at han på en gång tändt eld på Canonen och på en Krutpåse, den han kastadt bredevid. Som vädret låg inåt Fartyget, var ej underligt, at den itände krutmassan for som ljungelden fram öfver däcket, svedde och brände alt hvad som stod i vägen. Nu blef annat at göra. Farväl med musik och canonad. Man borde hjelpa dem som i Actionen blifvit lidande. Man fann genast, at en Karl och tvänne Fruntimer voro svårt blesserade; på tvänne Manspersoner hade kläderne dessutom
