blifvit fördärfvade. Olyckligt vis var det vackraste Fruntimret värst skadadt - - öfver hela ansigtet brännsår; ögonbrynen och hårfästet bortbrände. Af hela Coeffuren syntes knapt någon lämning; blotta Carcassen stod endast qvar. Flor, vingar, cornetter, alt var ödelagt - - - Sic transit gloria mundi.
Rörd ofver denna fatala händelse, skyndade jag at upnämna flere medel, ganska tjänlige emot brännskador. Ingen tilgång. Ändteligen kom jag ihog brun sirop. Man hade en hel boutelj; kunde den bättre användas? Den blef ej heller spard. Man smorde rundeligen alle skadade ställen. Jag ser ännu tydeligen dessa skrämda figurer, med gapande munnar, stirrande ögon, och ansigten fläcktals öfversmetade med den brunaste sirop, som i sega bukter sökte sig väg åt mungiporne. Detta, jämte de omkringvarandes beställsamhet och förvirring, utgjorde en tafla, värdig för en Hogard at måla.
De blesserade och de som närmast deltogo i dessas öde, hade begifvit sig under däck, utom en ung Man, som ehuru han i affairen allenast förloradt
