mil norr om Upsala, lärer knapt någon Ek mer träffas.
Björken (Betula alba) som håller til godo nästan all slags jordmon, mager och fet, torr och våt, land och lera, växer väl ännu vid Mälaren allmänt; men så beskaffad, at sällan kan fås deraf dugeligt slögde-virke. Tillåtelsen af år 1739 [1] at topphugga Björkar, har härtil ganska mycket bidragit. Så länge har Almogen topphuggit sina Björkbuskar, 2 alnar från jorden, at resliga och stadgade Björkar blifvit sällsynte. Detta nyttiga träds fortplantning är aldeles icke svår. Dess fina och vingade frön mogna i September, men ojämt. At samla dem til sånings är föga båtande, hvilket äfven gäller om Tallen och Granen. Naturen bör sjelf få utså desse frön. Om allenast marken brännes eller svedias på något ställe, der stora Björkar finnas i nägden, får man snart se tusentals af desse trän
- ↑ Genom en Kongl. Förklaring öfver 1734 års Skogs ordning. Sverige har en stor välsignelse af Förordningar, och Förklaringar öfver desse förordningar.
