Den 31 Augusti.
Vi lämnade Hessinge-Sundet, och til vänster några Holmar, små och föraktade, utom en enda, der Ordenssälskapet A. B. uprest en järnstång, och i den låga klippan uthuggit vissa årtal, utan tvifvel märkvärdige.
Snart kommo vi förbi ingången til Ulfsunda-fjärden, fram åt den öpna Smeslätten [1], och närmade oss under vår lofvering, än til den mörka Biörnholmen, än til den på fasta landet liggande Klubben, ett gammalt bekant näringsställe.
Den kala bergsträckning öfver hvilken Hägersten [2] uphöjer sig, gaf väl å ena sidan ingen fägnande utsigt; men å andra sidan uplifvades vår åsyn af den vackra Fogelön, och den behageliga Kranholmen. Längre bort syntes den täcka Kiersön, den lilla Käfsan, Högholmen, och sjelfva Lofön, Mälarens yppersta prydnad. Skogen bortskymde det Svenska Versailles;
