ten än Lönn och Ask, är icke allmän vid Mälaren. Stenbackar äro likväl nog allmänna, och om någon ville företaga sig Oxel-plantering på dessa kala och ofruktsama högder, skulle prydnad och nytta på en gång vinnas. Man behöfver allenast emellan stenarne upleta så stort rum, at jorden kan upgräfvas eller uphackas, och våga några skåttkärror jord dertil. Här kunna Oxlar ganska väl om våren planteras, och med kringsatte störar fredas. Trädet sår sig ej gerna sjelf annorledes än genom fogel-kräfvan. Eljest kunna väl frön af sönderkramade bär utsås i lermylla och der skugga finnes. Hvart annat år gifver trädet ömnigare frukt, som kan lämpas til utspisning både för folk ock kreatur. Virket, fast, tätt och fintrådigt, värderas ganska mycket af Snickare ock Svarfvare.
Linden (Tilia Europæa) som så väl tjänar til Stamträd, til häckar och alleer, träffas på åtskillige ställen, frodväxt som den Holländska, t. e. på holmarne utan för Hesselbyholm, &c. Näst Furun och Eken, upnår ingen af alla våra trän, den ålder, som Linden. Af
