Sida:Beskrifning om Mälaren.djvu/427

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
( 417 )

Torshälla, bibehåller minnet af Thor, en urgammal Svensk afgud, som hade oändelig credit i fordna dagar.

På hällar, bergshögder och stenklammer, har staden ingen brist. Belägenheten är således icke bland de täckaste; men Torshälla har likväl något, at väcka en resandes upmärksamhet: ett Strömfall, som med sit vilda brusande upfyller luften. Hielmaren, förrän den nedan om staden kan blanda sit vatten med Mälarens, måste bryta sig fram öfver tvära sänkningar, öfver hällar och branter, än häfva sig bågvis, än störta sig utföre, och fall ifrån fall, under buller och bång, sträfva med alla krafter, innan den i stillhet får sluta sit lopp.

Således saknas icke tilfälle, at inrätta gångande verk af flere slag. Ifrån äldre tider, äro vid strömen anlagde en Hammar och 2:ne Härdar, med någre 100:de skeppund stångjärns smide; men redan på 1200:talet nämnas Qvarnhus i Torshälla. Nu finnes en fördelaktig mjölquarn, med sju par ste-

nar
D d