man betänker det torras högd öfver vattubrynet; och Jordbrynets danelse, huru litet inclinatum planum den mästendels formerar; så blifver man snart varse, at jorden skulle blottas och det torras superficies tiltaga, i mångfaldigt större proportion, än vatnet efter hypothesen minskas; hvilken proportion dessutan genom uplandningar skulle ökas; så at det vore omöjeligt, at icke derigenom på 1000 år skulle rönas så märkelig ändring, hvad dunster och rägn vidkommer, som borde visa sig i Naturen, vid Jordens brukande, fruktbarhet och beboelighet. Denna tankan kan jag ock styrka genom Herr Keills bifall. Hans yttrande är så vackert, at det här förtjenar rum: Om halfva hafs-rymden skulle saknas; så ägde jorden icke eller mera, än hälften af de dunster, som derutur upstiga; och följakteligen kunde icke finnas mera, än hälften af floder, som vi nu äge, til jordens nödtorft, sådan som den nu är, och halfparten så mycket til. Ty myckenheten af dunster som upstiga, är proportionerad efter superficies eller rymden hvarifrån de komma, så väl som varman, hvarigenom de uplyftas. I så beskaffade omständigheter blifver Skaparens vishet och försigtighet ögonskenlig, i ty at Han gifvit en vidd åt Hafvet, som kan spisa til den quantitet af dunster, som jorden behöfver; hvilket icke kunnat ske, om det inom trängre gränsor varit inskränkt[1].
- ↑ Exam. de la Theorie de Terre d. D. Burnet. p. 92.
