lugna vattubrynet: i Östersjön har man prof, at det gått högre. Detta kan visa vågens högsta styrka, och huru stor vidd den kan verka uppå. Ty hvad Hr Buffon har om Orcades, at vatnet vid stor storm sträcker sin verkan 200 fot uppå branta klippan, det är til förståendes blott om stänkande droppar, som ock Arch. Linnæus[1] vid Marstrands Fästning Carlsten observerat. När man dertil lägger tiden, som efter minsknings hypothesen icke blifver särdeles lång; i synnerhet efter stormarne nästan allena, som på den samma infalla, komma i consideration; så kan man deraf någorlunda döma, om effecten blifver större, än den floderne i samma mål naturligen böra visa. Hvarvid deras stupning, Vattnets långa vägar, myckenhet och continuerliga action kommer i öfvervägande.
Hvem vet, om icke runda klapur-stenar, som i åsar och stratis finnas, snarare torde bevisa, at Hafvet på sådana ställen för syndafloden haft sina stränder, samt af strida strömmar och forsar varit då lika som nu, hvilkas canaler och lopp blifvit aldeles ändrade, än det som dermed påsyftas, nämligen Vattuminskningen? Och må jag här erindra en gång för alla, at den enda eftertankan huruledes genom Syndafloden både Hafvens läge och flodernas lopp nödvändigt måste blifva ändradt, och altså Hafs och Sjö-botnens samt strömmars alvei sedermera blifvit land, kan gifva me-
- ↑ Vestg. R. p. 185.