väl skäligen döma, at en del måste vara ifrån skapelsen: andre åter ifrån Syndafloden; och jämväl någre genom particulaire och efterhand timade jordbrynets ändringar tilkomne; men när det kommer til sjelfva erket, så vanka likafullt stora svårigheter, at kunna urskilja det ena slaget ifrån det andra. Jag har väl ibland tyckt mig äga goda anledningar at komma på rätta haftråden i denna saken; men mig har vid nya förfarenheter mött nya tvifvelsmål återigen.
Dock torde något kunna sägas, som icke vore så aldeles förkastligt, om det nu hörde til mit göromål, och icke en vidlöftighet fordrades dertil, som torde på detta stället anses för otidig och otjenlig.
At blifva vid närvarande ämne, vil jag altså icke säga mer än det, at ju mera jag med ovälduga ögon betraktar strata både i jorden och bärgen, ju mindre liknelse har jag funnit dertil, at de af den supponerade allmänna Vattuminskningen kunnat hafva sit ursprung.
Efter den hypothesen skulle hvarfven formeras, antingen efter som Hafvets sediment af ler och sand &c. sätter sig, om man nämligen medgifver, et sådant lugn i hafsbotnen, som deruti icke kunde åstadkomma någon rubbning: hvilket kommer öfverens med hvad Boyle berättar[1]. Eller ock skulle samma hvarf, antingen genom Hafvets ström-
- ↑ de fundo maris. Sect. 3.
