ne. Summa: man råkar härpå en så traslig härfva, som jag åtminstone icke kan utreda.
§. 71. Hvarfvens Lynde och skapnad är ock deremot.
Men här är ännu en omständighet, som vederlägger dessa remnor, nämligen sjelfva deras lynde och figur. Jag har sett stupande hvarf, som icke äro skarpa i kanterna, ofta icke bägge bräddarna emot hvarandra svarande, utan när den ena är utgröpt, så är den andra så med. Ofta finnas i strato så tunna Skifvor af sjelfva bärg-ämnet, at de ej kunnat bära sig, om någonsin på bägge sidor varit tomt. Man finner perpendiculaire och horizontelle, som i alla mål likna hvarandra. Om några finnas, som, efter Bärgmans ordalag, kila sig ut; så äro tvärtom andre, hvars bräddar städse förblifva parallele, eller ock divergera nederåt.
Den, som vil lägga flit vid, at märka dessa och flera omständigheter, lärer icke svårligen blifva varse stupande strata och ränder i bärg, hvilkas egenskaper kunnna bevisa, at de icke äro upfylldte remnor.
