Sida:Betänkande om vattuminskningen 1755.djvu/221

bärg och fjällar äro få och göra i Horizontal-sträkningen den minsta del af jordens yta. Och lärer fördenskul hvar och en med lika lätthet finna, at sjelfva Phænomena strida emot Vattuminsknings satsen, så vida den på Vatnets förvandling i jord och sten bygges, på det aldra-handgripeligaste och offenteligaste sättet. Den, som icke skulle vela vidgå detta, eller emot förmodan skulle tycka sig befogad at bestrida fölgden; honom åligger at bevisa hvart då alt det jord- och sten-ämne tagit vägen, som borde vara quar efter det försvundna vatnet, men nu verkeligen på jordklotet saknas. Det skulle väl icke i sjelfva verket göra något til saken, om man ock ville antaga en mindre bärgs-högd, emedan ändock samma slut skulle följa, och samma proportion, i anseende til Fjäll-högden; fastän absolute quantiteten vore mindre. Men jag håller onödigt, at gäckas med falska suppositioner, när man har Bärgs-högden så vida med all säkerhet utrönt. Icke lärer förmodeligen något tro, at den stannat uti afgrunden; ty man vet hvarken om der varit rum, eller huru massan kunnat komma dit. Icke eller torde det falla någon in, at denne jord- och sten-quantitet kunnat stanna på Hafsbotnen; ty då skulle man gå ifrån både Förord, Hypothes och Quæstion; emedan Förordet är, at Hafsbotnens nu varande djuplek antages. Hypothesen åter kräfver, at jordskorpan under vatnet måtte vara jämn och parallel med vattubrynet; samt Frågan går ut