de sjelfve, under sin fattade smak för denna behageliga tankeleken, blifvit varse: hvarföre jag ock haft så mycket mindre betänkande vid, at fritt yttra mig derutinnan, som jag hållit uppenbarelsens hälgd och otvifvelaktighet för en sak, hvarom vi, utan alt tvifvel, å båda sidor, komma öfverens; så at, när jag allenast vist, at satsen icke dermed kan förenas, icke et enda annat slags skäl kan vara kraftigt nog, at hindra mina rättsinta och berömliga Vederparter från uppenbarligt bifall af min enfaldiga mening.
Hvad jag nu skrifvit, det har icke skedt af någon kitslighet eller lust, at blanda mig i tvistemål: blotta idéen deraf, har, om jag skal bekänna sanningen, gjordt mig trög til detta arbetet. Jag har med öfvertygelse om satsens oriktighet väntat hela 12 åren, at yttra mig, i hopp at den skulle förfalla, åtminstone sakta sig, eller genom deremot yppade tvistemål sättas i stånd, at icke göra framsteg och skada. Men efter det icke så aflupit, efter önskan; så har jag omsider genom många förståndiga och rättsinta Vänners påstående, och jämväl mit egit samvetes öfvertygelse och drift blifvit tvungen, at lägga handen dervid. Och om jag skal säga rent ut, så har jag ändock haft mycket betänkande vid, at lyda dem åt i detta mål, hvilka jag eljest håller för mit nöje, at göra til viljes, och för min skyldighet at svara til deras förtroende. Jag har, som en eller annan ibland
